Det känns skönt att vi kommer framåt, verkligen. MEN! Jag är så jävla rädd... kommer på mig själv på kvällarna när lampan släckts att jag ligger klarvaken, kallsvettig och med hjärtklappning över ivf:en.
Varför?
Jag har ingen aning om hur jag kommer reagera på hormonerna eller om äggplocket gör så jävla ont som jag inbillar mig att det ska. Och jag är heller inte helt säker på att jag kommer dö av den lugnande tabletten samt morfinet ;)
Så vad är jag rädd för?
Helt logiskt vet jag ju att det inte ger mig någon positiv styrka att oroa mig i förväg, men jag gör det ändå.
Jag googlar och googlar och ger mig nästan inte föränn jag hittar en hemsk ivf historia som jag får grunna på när natten kommer.
Jag är en hemsk människa.
Måtte jag bli mamma snart så jag får bli normal igen..
Kommentarer
SusyQ säger:
Jag var också jätterädd för IVF, skjöt på det varje gång vi började diskutera när vi skulle börja försöken. Tror det bara är nyttigt att inte ta lätt på alla konstigheter man utsätter kroppen för.
Januari 2007 - Vi börjar bebisverkstaden.
September 2010 - Vi får äntligen komma på utredning (var tidigare för UNGA)
December 2010 - Får utskrivet pergotime.
Januari 2011 - Får för höga värden efter pergotime, blir ordinerad att äta varannan månad
Februari 2011 - Får återigen för höga värden. Får pausa en månad och prova en halv tablett istället för en hel
April 2011 -Hamnar för högt trots en halv tablett
Juni 2011 -Hamnar bra i värde, men ingen bebis. Behöver inte pausa en månad
Juli 2011 - Hamnar för högt i värde igen och får pausa en månad innan jag äter sista pergokuren i slutet på Augusti.
Januari 2012 -Påbörjar vårt första IVF försök
Februari 2012 -Äggplock
Mars 2012 - Plus på stickan!!
Bloggadress: http://www.ivantanpalivet.blogspot.com