langtanattblitre

Igår när lillskruttan somnat efter middagen och vi satt själva i soffan så pratade vi om att det kändes så konstigt att vara bara vi två, jag och R. Trots att hon bara funnits 2,5 månad så är hon så självklar nu! 

 

Hon är så fin vår lilla tjej. Trots att hon kom som en virvelvind med en släng av kolik och skrek från att hon vaknade tills hon somnade på kvällen så är hon så fantastisk. Vi har varit fruktansvärt trötta och ibland har det känts som man ska gå under, men precis då så får man ett leende också orkar man lite till!
Jag är förstås fruktansvärt glad över att magontet börjar släppa och att vi nu kan lägga bort henne korta stunder och att hon kan sova i sin säng på dagarna. Fast när hon sover känns det ändå som det fattas något...

 

Det är svårt att ställa in sig på hur det ska bli att vara föräldrar och jag får ofta frågan om jag nu är lycklig och om allt blev som jag hade tänkt mig. På den frågan måste jag nog ändå svara nej. I början var det svårt att ta in att man överhuvudtaget blivit mamma, och när hon skrek i princip 12 timmar i sträck var det också svårt att känna bara lycka... 

Nu när allt det är över och man själv är läkt, amningen kommit igång som den ska osv. så är det helt fantastiskt. Hade jag vetat att det är såhär att få vara mamma så hade jag aldrig stått ut att vänta så länge som vi faktiskt gjort. Jag skulle inte byta bort det mot nåt i hela världen!

Nu ska jag göra mig klar för att sedan åka och visa upp miraklet på jobbet!