langtanattblitre

Varit hos barnmorskan igen idag. Tog upp en oro med henne som jag haft ett tag nu, om att bebban skulle vara för stor. För stor för att leva i min mage eller för stor för att födas, är rädd för både och, självklart mer för det förstnämnda.

Barnmorskan tyckte dock inte att det var befogat med ännu ett ultraljud innan jag hade gått över tiden iallafall, trots att jag verkligen bad henne...Förklaringen var att man tydligen kan föda fram hur stora barn som helst bara man har tillräckligt starka värkar.

Däremot verkade hon genuint oroad över att jag sa att jag tycker rörelserna känns betydligt mindre ofta nu, och därför fick jag sitta med ctg-kurva inne på förlossningen i en halvtimme idag. Bebbans hjärtljud dunkade på så fint så! Allt mellan 128-176! Fick ett glas saft så hon skulle sparka lite mer vilket fungerade och barnmorskan på förlossningen var nöjd och försäkrade mig om att det inte var någon fara.

Jag nöjde mig med det och gick därifrån ganska lugn ändå...

Mitt järnvärde har nu ökat och ligger normalt igen på 125, så nu får jag ändra dosen järntabletter till varannan dag! Härligt. Blodtrycket bra och sf-måttet 35. Blodsockret låg på 3,2 så det var lite halvlågt men då hade jag ju inte hunnit äta någon lunch än.

 

Snälla bebis, kom ut nu. Nu är verkligen mamma din less, och din pappa också för den delen. Dessutom börjar hela jäkla magen spricka upp och det gör ONT! Hade blödit från en av bristningarna vid naveln såg jag när jag gick på toaletten tidigare idag, inte kul alls. Det kliar och gör fruktansvärt ont... Sen är det inte särskilt attraktivt heller!

 

Vi fortsätter vänta helt enkelt...