langtanattblitre

Satt och läste en massa IVF-bloggar och har svårt att värja mig från ångesten som sköljer över mig. Jag blir så ledsen över att livet ska vara så jävla orättvist och min hormonstinna kropp har svårt för att hålla tårarna tillbaka för varje misslyckat försök jag läser om. 

Jag är så tacksam över att det gick så bra för oss som det gjorde, även om jag faktiskt aldrig trodde på att vi skulle kunna få biologiska barn. Jag hade redan ställt in mig på att sälja huset och ställa oss i adoptionskö och satsa allt på det både ekonomiskt och psykiskt.

Jag tycker fortfarande det känns konstigt att vi får vara med i föräldragruppen, den där gruppen som man alltid velat tillhöra men som man inte fått tillgång till. Den där gruppen som man inte orkat se, med alla fina magar. 

Jag är så otroligt ledsen över att det finns så många därute som kämpar varje dag med deras barnlöshet. Jag önskar ingen så ont att de ska måsta gå igenom det. Jag läser om äktenskap som tar slut och depressioner som aldrig verkar vilja ge med sig. Tänk att bara kunna bestämma sig för att skaffa barn, för mig och många andra är verkligheten inte sån...

Och aldrig kommer vi sluta få höra dumma kommentarer, som om barnlösheten i sig inte vore nog. 

På vårt rutinultraljud säger hon som utför undersökningen "Ja, nu när ni får ett barn så kommer nog nummer två att komma av sig själv... jag har sett det sååå många gånger".

Som om det skulle göra oss lyckligare att höra så dumma kommentarer?

 

Jag önskar att ni alla får er dröm uppfylld. Att ni får vara med om det vi just nu får vara med om...