Igårkväll hade jag och R en behövlig urladdning. Ett bråk som förmodligen inte alls skulle funnits ifall vi inte hade varit barnlösa, ett bråk som startade med någon egalt som jag inte alls ens kommer ihåg.
Vi fick skrika och gråta och spy galla båda två, något vi faktiskt behövde..

Hon ringde från kk igår. Fint värde igen! Nästa steg: IVF.
Först vill dom veta att det finns en kanal i min livmoder eftersom de inte lyckades komma in och göra spolningen sist, så jag har fått en tid den 4 Oktober kl 13.00.
Känner mig nervös och spänd eftersom att jag sist upplevde det väldigt obehagligt. Jag hoppas att dom lyckas på första försöket denna gång, och att de inte ska försöka med tvång i 45 minuter som sist...

Också IVF. Skiträdd för det. Men jag undrar om det är min ångest som talar eller min egna rädsla? Det är klart att vi måste försöka, vem vet.. det kanske inte är så farligt som jag inbillar mig att det ska vara.
Det känns iallafall inte så jättenaturligt. Faktiskt.

Och nästa steg? Jag vågar inte ens tänka så långt, jag vill inte tänka så långt. Jag vill leva i tron om att vi ska lyckas på vårt enda fjuttiga gratisförsök och sen lever vi lyckliga i alla våra dagar. Ja så måste det bli!

Idag sa en kvinna på jobbet till mig när vi satt och pratade bara hon och jag:
-Men kanske är det erat öde att inte få några barn?

Det gjorde så jävla ont, och tog på precis rätt ställe. För det är inte bara en gång jag undrat... kanske är det inte vårt öde att bli föräldrar..?