Men jag känner att jag inte har någon rätt att klaga då jag själv är schemaansvarig.
För den sakens skull vill jag inte att mina arbetskamrater ska få ett dåligt schema, så jag tar på mig många av de oönskade turerna själv.
Jobbat kväll måndag och tisdag, ska jobba kväll torsdag, fredag och söndag också.
Det är som det är.

Ibland sköljer min barnlängtan över mig som en våg och jag kan nästan inte andas,
medans den ibland känns avlägsen och jag bara känner mig allmänt deppig.
Det är SÅ olika från dag till dag.
Det är värst om jag ser en bebis, i verkligheten eller på tv. Då blir det "på riktigt" på något sätt.
Vi har inga barn, men det har dom. Vi kan INTE få barn.
Jag blir så jädra ledsen...
Och INGA historier om andra som fått barn efter 10 år hjälper. Dom är inte vi, vi är inte dom.
Vi har vår egen historia med vårt alldelens egna slut, ett slut som jag ännu inte vet om.
Jag längtar dock efter det slutet, det är det jag går och väntar på.


Och medans jag väntar så lånar jag mina fina syskonbarn och får fina uppmuntrande teckningar som värmer hjärtat.